Mina målningar börjar ofta med en längtan. Inte den högljudda sorten, utan den som rör sig långsamt och envist. Den som smyger fram i de tysta stunderna. Som en dragning i bröstet när ett minne känns finare än nuet. Eller när en plats du aldrig varit på ändå känns som hemma. När jag målar tystnar allt. Alla öppna flikar i huvudet stängs ned. Det finns bara jag och färgerna. Det är en besatthet, ja, men också det enda tillfället jag kan landa. Jag målar inte för att fly, jag målar för att se klart. För att påminna mig om det som fortfarande berör mig. Jag återvänder ständigt till vissa motiv: kaklade innergårdar, långa luncher, ljusstråk genom tunna gardiner, medelhavskvällar kring dukade bord och illusionen om en sommar som aldrig tar slut. Ibland är det minnen, ibland bara längtan eller dagdrömmar. Jag skulle inte kalla mina målningar perfekta — jag känner sällan att de är helt färdiga. Jag har lärt mig att låta tiden avgöra. Penseldragen är ofta otåliga, men kompositionerna är precisa. Någonstans i den kontrasten finns sanningen om vem jag är. Det jag vill är enkelt: Att ge dig ett ögonblick av stillhet. Ett som stannar kvar långt efter att du gått förbi. En påminnelse om att skönheten fortfarande finns — om du väljer att se den.